Den matglade tvillingmamman

..tänker jag släppa nu. Dom flesta som läser bloggen vet redan om det vid det här laget. Andra kanske misstänkt. Och några hade inte en aning.
Men nu tänkte jag iallafall berätta här och börja skriva om att jag är gravid. Just precis. Den 29 maj togs testet som bekräftade vad vi egentligen inte hade misstänkt. Kom som en chock. En rejäl chock. Vi hade pratat om att vi båda ville skaffa barn, men med tanke på Dans nyöppnade butik osv så hade vi också kommit fram till att vänta något år. Det var tydligen inte vad kropparna hade bestämt sig för utan det skulle visst skaffas nu. På en gång. Första reaktionen var ärligt: "Åh herregud! Hur ska det här gå? Kommer vi fixa det här?" Chock som sagt. När första chocken lagt sig: "Kan det verkligen vara sant? Hmmm, med barn? Glädje! Klart vi ska fixa det här!"

Det tog ett tag innan jag fattade det. Eller ja.. Jag vet inte om jag har fattat det riktigt helt än heller kan jag säga :) Tog långt tid innan jag började berätta det för fler än familjen, har jag väl egentligen börjat göra först nu. Fåtal vänner har vetat också. På jobbet kom jag aldrig till skott. Medvetet väntade jag där också, enbart pga att jag vet hur sådana här saker sprider sig som en löpeld över hela huset, snabbt. Speciellt under sommaren med alla vikarier osv. Så jag valde att inget säga för tidigt. Tänkte mest på att riskerna att något kan gå fel är så mycket större i början och då behövde inte hela Rosenbad få veta det isåfall. Jag gick sen på semester lagom till det började kännas okej att börja prata om. Ett par gånger var det påväg ur mig, men ögonblicken gick förbi och det fastnade på tungan, hehe... Vet inte varför.
Men nu är jag iaf i v.13 och det börjar bli lite halvsvårt att dölja snart :) Svullen buk så att säga.

Så hur mår jag då? Väldigt till och från, men oftast inte så speciellt lysande :P Trött och illamående är ganska standard, men jag är nöjd över att jag har kunnat jobba som vanligt (kanske inte varit lika aktiv som annars, jag vet inte, men jag har infunnit mig iaf, hehe). Vissa dagar har jag mått hur bra som helst, andra har varit pendlande och andra ren katastrof. Men nu hoppas jag iaf att jag snart mår bättre dom säger att det släpper för de flesta efter v.12.

Så nu tar vårat liv en helt ny vändning och det kommer bli alldeles underbart :) Barn är alltid en gåva vare sig dom är planerade eller inte. Jag har ett litet underverk i magen som var menad att bli till nu :)