Den matglade tvillingmamman

Vid sju-tiden, precis innan uppesittarkvällen skulle dra igång så kände jag mig väldigt skakig i kroppen. Som när man fryser fast jag frös inte. Kändes mycket märkligt och jag berättade detta för min barnmorska som då tog trycket på mig. Då var det väldigt högt igen och hon körde in mig på en förlossningssal istället för eftervårdssal för att dom skulle ha bättre koll på mig. Där kopplade hon på en CTG-kurva för att kolla att barnen mådde bra. Så fick jag extra mediciner för att få ner blodtrycket.
Kurvan visade täta samandragningar av livmodern också men dom kände jag aldrig av. Inte under hela förlossningen kände jag av några samandragningar, så detta tjat om samandragningar som vårdpersonal frågat mig om i ett halvår vet jag fortfarande inte hur dom känns :P

Eftersom dom inte fick någon vidare bukt på mitt blodtryck så började det lite luddigt att pratas om kejsarsnitt. Jag var tvungen att snart förlösas innan det skulle bli risk för min eller barnens hälsa. Dom satte kateter på mig och jag fick inte äta eller dricka något helt plötsligt, men det var ändå inget bestämt än. Denna ständiga ovisshet.

Denna mensvärks-liknande värk som jag hade haft började under kvällen att bli lite starkare och dom kom stötvis. Gjorde mest ont i ryggen och Dan höll min älskade vetekudde mot ryggen (tack, för tipset Wicci, guld värt!) som lindrade superbra tycker jag. Jag fattade inte att detta var värkarna som hade satt igång, eftersom det gjorde ju inte olidigt ont, men barnmorskan sa att det nog var det. Grejen var att dom kom otroligt tätt från början så jag hann knappt att vila mellan dom (ca en minut mellan varje) så jag frågade barnmorskan om det var normalt att det skulle vara så tätt mellan värkarna direkt.
Nej det var ju inte riktigt så tätt dom brukade komma direkt sa hon. Hon undersökte mig och sa glatt: "Oj! Du är redan öppen 4 cm, det verkar som du ska föda barn nu! Då blir det inget snitt. Vill du prova lite lustgas?"

Åhfan, kände jag. Ja det kan jag väl göra, det kanske behövs snart, det gör rätt ont.
Och den där lustgasen var ju guld värd! Man blev skönt groggy och den tog bort mycket av smärtan, en riktig tiopoängare!

Hade en sjukt snabb förlossning. Värkarna tog fart vid 21.30 och runt 24.00 tror jag klockan va när jag kände mig så otroligt skitnödig, ursäkta uttrycket. Jag och Dan var själva i rummet just då så vi ringde på klockan och en undersköterska kom in.

"Jag tror jag måste bajsa, det känns som jag ska skita på mig och det går inte att hålla emot!" säger jag till henne. (Som förstföderska vet man ju inte att när barnet trycker neråt och vill ut känns det PRECIS på samma sätt :P)

"Okej.... säger hon lite suspekt. Då ska jag hämta Sanna" (Barnmorskan).
Hon förstog ju naturligtvis att det var dags för mig att föda barn, men det fattade inte jag, jag trodde bara jag var bajsnödig. Hon var dock mycket förvånad att det var dags så snart, mina värkade hade ju nästan nyss börjat.

Efter detta blev det ett väldans pådrag, det är ju mycket personal inblandad i en tvillingfödsel. Jag trodde att dom var typ 7-8 personal, men Dan säger att det var 10-12 st där inne Jag har ingen aning, jag kommer ihåg tre barnmorskor, två undersköterskor, förlossningsläkaren och barnläkaren. Men det var iallafall folk överallt.

01.02 kom lille Albin-bus ut. Det var inte superjobbigt att föda ut den lille knodden. 01.26 kom nästa parvel. Det var dessto jobbigare. Folk säger att den första "banar väg". Jag vill påstå att det är nonsens. När Albin var ute fick en barnmorska göra hål på hinnan så Olivers vatten kunde komma ut. När det var gjort fick en annan barnmorska lägga sig på min mage och pressa ner Oliver så han skulle hamna rätt. Inte skönt. Sen skulle man krysta ut en ännu större bebis ur ett redan ömt och förstört underliv. Nej bana väg är ju ren bullshit, iallafall i mitt fall. Sen skulle två moderkakor ut, varav den första en mycket oerfaren dår-läkare drooog ut, utan förvarning så jag hann inte ta lust gas eller ens va beredd på att det skulle göra ont. Även i mitt lustgas-rus förstog jag att barnmorskorna tyckte att han hade gjort helt fel och det blev lite dålig stämning inne i rummet gentemot läkaren. Dom tillochmed skickade ut honom därifrån fick jag höra efteråt (jag framförde mitt klagomål om denne läkare ett par dagar efter förlossningen och dom skulle se till så hans "misstag" dokumenterades. För han hade gjort helt fel enligt barnmorskan). 
Jag höll på att få en blödning också, men jag tror inte att det hade med hans dragande att göra, eller jag fick inte något direkt svar på det om jag ska vara ärlig.

Jag fick aldrig hålla i Albin utan bara titta lite snabbt på honom innan barnläkaren gick iväg med honom för att undersöka han. Dan fick följa med. När Oliver kom fick han iaf ligga på min mage i ca 10 sekunder, sen tog dom honom också för undersökning.

När allt var klart med förlossningen fick Dan va hos barnen inne på BIVA, men jag var tvungen att ligga kvar på förlossningen för observation i några timmar. Jag låg och halvsov hela den tiden.

Förlossningen var inte så jobbig tyckte jag, jag trodde det skulle vara mycket värre. Jag vet att jag tänkte tillochmed när jag låg där att "blir det inte värre än såhär så är det ju iallafall genomförbart".
Och när det var färdigt så tänkte jag: "Gud va skönt, nu är det värsta över".
Tänk vad fel jag hade.