Den matglade tvillingmamman

Dom tog trycket på mig och det hade stigit ännu mer. Jag kom inte ihåg hur högt det var, men det högsta jag såg på skärmen var 200/120. Efter det vågade jag inte titta mer, jag ville inte veta. Läkaren kom med en väldans fart och det sprutades blodtryckssänkande intravenöst. Jag flyttades snabbt bort till förlossningen och det var en väldans massa personal inblandade. Jag låg mest och blundade och försökte ta långa, djupa, lugna andetag. Jag var övertygad om att det var min sista stund. Jag tittade på stackars Dan som såg alldeles förstörd ut, samtidigt som jag tänkte på Albin och Oliver, att jag inte skulle få se dom igen. Usch, jag ryser när jag tänker tillbaka på det, känslan går inte att beskriva..

Vi var inte på förlossningen många minuter. Jag minns att läkaren testade mina reflexer och sa att jag var hyperreflexiv (tror jag ordet var) och att jag var genast tvungen att flyttas till IVA för att få magnesiumdropp. Hon bedömde alltså att det fanns risk för att jag skulle börja krampa, vilket är ett livshotande tillstånd vid havandeskapsförgiftning. Det var så sjukt alltihop, det kändes som en scen ur Cityakuten eller något. Fast utan hysterin. Personalen agerade väldigt lugnt, tyst och smidigt. Jag fick veta i efterhand att minsta oljud kunde framkalla kramperna så jag antar att det var därför allt gick så stilla till.

När vi kom till IVA stog läkaren och mötte oss i dörren och en massa IVA-personal stog redo att ta hand om mig. Återigen, helt sjukt och overkligt. Alla började jobba med olika delar av mig. Det sattes en nål i varje arm, dom hänge på olika dropp med mediciner, blodtryckssänkande, magnesium och en påse blod. Jag fick syrgasmask på mig, dom satte hjärtövervakning och syresmätning på mig och läkaren satte en nål rätt in i pulsådern på mig. Genom den kunde dom se blodtrycket konstant på mig istället för att ta med manschett. Dom kunde även ta alla blodprover dom behövde genom den, utan att hålla på att sticka mig flera gånger. Så overkligt, så overkligt. Jag brydde mig inte vad dom gjorde och inget gjorde ont, jag var bara fokuserad på att andas djupt och lugnt.. In genom näsan, ut genom munnen.
Dom sprutade magnesium också, i en nål. Som skulle verka snabbt. Det var otroligt obehagligt. Efter varje sprut brände det som eld invärtes i kroppen på mig. Det brann verkligen.

Det kändes lite bättre när jag var "uppkopplad" och "på plats". Trycket hade dom fått ner lite grann och nu hade dom fullständig koll på mig.
Då kände jag hur otroligt kissnödig jag var. Jag fick ju såklart inte gå upp och kissa så dom kom med ett bäcken till mig som jag skulle ligga i sängen och kissa på. Jag försökte, men det gick verkligen inte. Det var också en skitjobbig känsla. Att vara så kissnödig utan att kunna kissa!

Dom tog ett ultraljud på min blåsa för att se hur mycket kiss jag hade i den. EN LITER! Hujja, dom blev alldeles paff och jag med!
Så det var bara att sätta kateter (återigen, hade ju en under förlossningen också). Denna gången brydde jag mig inte ett skit och det kändes inte. Jag var alldeles för kissnödig för att bry mig, jag ville bara bli av med skiten! Känslan när katetern va på plats var underbar. Som att typ göra hål på en ballong. Tömd. Det var avslappnande vill jag lova!
Att vara SÅ kissnödig men verkligen inte KUNNA kissa, gud så frustrerande och dessutom smärtsamt.

Nu låg jag där, med tusen slangar och sladdar och människor som tittade på mig hela tiden genom en glasruta och förde journal på mina värden.
Man såg när dagpersonalen rapporterade till kvällspersonalen, samtidigt som dom alla tittade på mig. Vad säger dom? Är det stabilt? Säger dom sanningen till mig?

Vad utlämnad man var..

Under eftermiddagen kom en överläkare och pratade med mig om att dom ville göra en datortomografi på mitt huvud. Han sa att en anledning till att trycket var så högt kunde vara för att jag hade en propp i något kärl i huvudet. Panik återigen! Händer verkligen det här? var en tanke som återupprepades många gånger i mitt huvud den dagen..

Datortomografin var något bland det mest ångestfyllda jag gjort. Att ligga dryp stilla, med huvudet fastspänd och åka in i den där jävla tunneln... När man dessutom redan var så dålig. Och veta varför man var på denna undersökning, rädslan för vad det skulle visa.... Fy fan!
Och konstrasten dom sprutade in.. Jag pratade om den brinnande känslan man fick i kroppen när dom sprutade in magnesium. Det här brann ännu värre!
Jag kan nog påstå att detta var den västa dagen i mitt liv.

Resultatet kom ungefär en timme senare att allt hade sett bra ut och jag hade ingen propp i mitt huvud. Att få ett sånt svar efter all denna oro va återigen som att göra hål på en ballong, rent psykiskt. Jag bröt ihop totalt av ren lättnad.
Nu var "enda problemet" att få ner mitt blodtryck och få det att stanna där.

Jag låg på IVA i två dygn innan jag fick flytta bort till förlossningen igen. På dessa två dygn hade dom med hjälp av Furix drivit ur 8 liter vätska på mig. Det kom ytterligare 3 liter dygnet efter det.
För att skoja om eländet så var det ju ett effektivt bantingssätt iaf. På en vecka hade jag tappat 16 kg. Men det är inte direkt någon metod jag skulle rekomendera..