Min havandeskapsförgiftning
Först för några veckor sen "vågade" jag Googla "Havandeskapsförgiftning" för att verkligen läsa om hur sjuk jag var.
Utdrag ur Netdoktor.se:
Det är okänt varför nästan var tionde gravid kvinna utvecklar havandeskapsförgiftning, men det är endast en procent som får en svårare form av sjukdomen. Vissa bakomliggande sjukdomar och tillstånd ökar risken för havandeskapsförgiftning, såsom diabetes, högt blodtryck, hjärtsjukdomar, fetma eller kronisk njursjukdom. Risken ökar också om man har haft havandeskapsförgiftning tidigare eller om man väntar två eller fler barn. Havandeskapsförgiftning debuterar efter tjugonde graviditetsveckan och blir vanligare mot slutet av graviditeten.
Symtomen vid havandeskapsförgiftningar är högt blodtryck, protein i urinen, svullna händer och fötter, en snabb viktökning och kanske också svullet ansikte. Protein i urinen är ett tecken på att njurarna är påverkade. Nästan alla gravida får svullna händer och fötter mot slutet av sin graviditet, men man ska ta det som ett varningstecken om svullnaden inte går ner efter en natts sömn.
Symtom som huvudvärk, flimmer för ögonen och allmän sjukdomskänsla samt smärta i övre delen av buken är tecken på en svårare form av havandeskapsförgiftning. (Hade alla dessa symptom när jag var inlagd innan förlossningen)
Havandeskapsförgiftning kan i värsta fall utvecklas till en så kallad eklampsi, vilket leder till epilepsiliknande kramper som kan vara livshotande för både barnet och modern. Detta tillstånd är mycket sällsynt, mycket tack vare den effektiva kontrollen av gravida kvinnor här i Sverige. (Det var detta jag hamnade på IVA för och fick magnesiumdropp som skulle häva eventuella kramper som dom tyckte att jag var påväg att få)
Symtomen från havandeskapsförgiftningen försvinner i regel snart efter förlossningen.
Anledningen till att det gick så långt med mig havandeskapsförgiftningvar ju för att den inte gick över efter att barnen var ute. Det SKA en havandeskapsförgiftning normalt göra (som det stod ovan "försvinner i regel"). För mig blev det värre och jag samlade på mig mer vätska efter förlossningen än vad jag hade gjort innan. Detta höll inte personalen koll på. Dom sa till mig: "Säg till när du har kissat så vi vet att det har kommit igång", efter förlossningen. Jag kissade ju, men inte mer än vanligt. Egentligen ska man ju kissa ut ALL överflödig vätska man haft i kroppen, men det visste ju inte jag! Och det sa dom inte till mig heller, vilket jag nu i efterhand tycker är brutalt dåligt!
"Det brukar inte bli såhär", sa dom sen. Nej brukar nej, men nu blev det så!
Jag kan bli rätt upprörd när jag tänker på detta. Jag dog nästan! För att dom hade dålig koll på mig. Skrämmande.
Jag pratar sällan om den här tiden numera, men som sagt, jag tänker på det varje dag. Inte med skräck eller så, utan det bara spelas upp i mitt huvud varje kväll, tänker tillbaka.
Jag minns inte så mycket utav mina veckor på sjukhuset, hela den tiden är suddig. Jävligt tråkigt på ett sätt, för man hade ju velat ha en klarare bild av just förlossningen iaf. Jag skrev ju ingående om min sjukhustid på bloggen här när jag fortfarande var kvar på sjukan, men jag har faktist inte gått tillbaka och läst det en enda gång. Det har känts lite obehagligt, jag har inte velat göra det riktigt. Åtminstonde IVA-delen, vill jag undvika ett tag till.
Vet inte varför jag kom in på att skriva om detta, men som sagt dessa tankar är en del av min vardag och just ikväll blev det visst så att det skrevs ner!
Så kan det gå mina vänner, det är ju inte ett dreeet på tv:n ändå så varför inte skriva lite om havadeskapsförgiftning? ;)
Ha en fortsatt skön lördagskväll!
Jag förstår dig. Jag tänker på våran sjukhustid och allt som hände med mig och Moa varje dag. Från snittet till tiden på NEO. Det är inget man kommer över, men man kommer nog starkare ur det till slut. Detsamma gäller dig tror jag. Trots att det snart gått 1 år för mig, så tänker jag på det ofta! Det är ju ett sätt att bearbeta också, som du sa innan, man behöver älta ibland :-)
Om du känner att du vill prata om det så gör det, jag tror att det är bra att älta. För helt plötsligt en dag har du inte tänkt på det lika ofta :-)
Har du fått dina journaler? Man kan få dem om man vill, men jag vet inte hur. Tror man ska ringa till arkivet eller om man skickar ett brev. Jag mina efter G och jag tyckte att det klarnade lite. Vet inte om IVA ger ut sina dock.
Jag tycker att det har känts bra att prata med de som varit med om samma, men för dig var det ju så ovanligt. Vi får vara tacksamma att vi alla lever och att vi faktiskt bor i sverige trotts många fel behandlingar osv ;-) Det är tydligen inte så riskfritt att få barn.
Sv Jolie- Ja jag har fått hem mina journaler och om jag inte minns helt fel så är tiden från IVA med där åxå..
Ja det kanske hade varit bra att prata med någon som vart i samma sits, men som du säger så är det ju inte så vanligt. Personalen på IVA hade aldrig tidigare fått dit någon pga havandeskapsförgiftning vad dom sa. Men som sagt, jag kan inte påstå att jag mår dåligt över händelsen idag, det är mer att man bara tänker mycket nu i efterhand på vad som egentligen hände :) Och man hade velat haft det lite klarare i bollen ;)
