Den matglade tvillingmamman

Tycker att det räcker med tråkigheter för oss nu, vi har fått nog faktist! Dan fick sitt tredje ep-anfall igår på tre veckor.. Så jävla jobbigt det här både för han och för mig. Han har fått svar att proverna inte såg något vidare ut (proverna som visar hur medicinerna verkar) så han behöver ju göra en medicininställning, det är väl därför han har börjat få anfall.
Det låser både honom och mig något så fruktansvärt så jag hoppas han får en tid tidigare än den 16 som först var tänkt. Jag vågar ju inte lämna honom själv med barnen nu... Han känner ju inte av anfallen innan heller, dom kommer ju bara.
Jag vet att det inte är farligt med själva anfallen, men det är otroligt otäckt att se och han blir ju så trött och medtagen efteråt.
Sen får han ju inte köra bil längre, det gör ju också livet lite krångligare. Ska åka och köpa en hjälm till han i eftermiddag för han får fan inte cykla utan det nu!

Det är svinjobbigt för man går hela tiden runt med en klump i magen nu. Efter första gången smälte man det efter några dagar, men när han har haft så täta anfall nu så vet man ju aldrig när det blir igen. Jag känner mig så stressad så jag håller på att gå sönder ibland. Men framförallt tycker jag så jävla synd om Dan, för det är han som mår sämst över det här, såklart. Maktlös, orolig och som sagt, otroligt låst. Stackars, stackars Dan, han har haft så det räcker nu! Vi har alla haft så det räcker nu... Jag vill bara leva i en skön, vanlig vardag där dagarna rullar på som vanligt, det är det enda. Är det för mycket begärt?