Den matglade tvillingmamman

..som vi fick av farmor och farfar är mycket uppskattade och välanvända! Perfekt att dom kan ligga i den också så dom kan använda den redan nu!

Ser ut på bilden som dom sitter, men dom ligger i den :)




Pernilla, känner du igen pyjamaserna? ;)

Herregud vad dagarna går fort!
Man hinner ju nästan ingenting. Varje morgon när man går upp så tänker jag: "Gud vad skönt, en hel dag framför oss. Idag ska vi göra det, det och det.."
Sen blinkar man två gånger sen är det kväll och mörkt ute.

Morgonen vid frukost är nog den bästa tiden på hela dagen. Då har kaffet lurat en att man är riktigt pigg, man tror att man har en hel lång dag framför sig och man tycker att det är lååååångt till kommande natt när man ska upp flera gånger för att ge godingarna mat samtidigt som man är spyfärdig av trötthet.

Denna vecka har vi inte fått jättemycket gjort hemma. Det har varit en "besöks-vecka" kan man säga :) Tror att vi har haft någon här på besök varenda dag. Det har varit jättekul att träffa vänner igen! Så det gör absolut inget att vi inte kommit helt iordning i lägenheten, det viktigaste är på plats iaf! 
Och det har såklart blivit en jävla massa fika varenda dag! Dom där 5 kg övervikt, kommer med all säkerhet att stiga ytterligare om jag fortsätter i denna stil.... Men, men det får vara ett par veckor som man svullar lite innan man börjar ta tag i sitt yttre igen!

Vi fortsätter på svullospåret ikväll också och beställer hem pizza! Måste ju prova och se hur den lokala pizzerian är :P  Och det är ju faktist lördag ;)

Igår va en barnsköterska här och hälsade på oss från vårdcentralen. Det är henne vi kommer att gå till under våra kommande besök. Hon verkade himla mysig.

Hon vägde och mätte gossarna och pratade med oss om lite allt möjligt. Pojkarna växer och frodas som bara den! Albin har gått upp 400g den senaste veckan. Han väger nu 3215g och är 49,5 cm lång. Oliver har gått upp 350g den senaste veckan och väger nu 3585g och är 50,5cm. Värsta biffarna! :) Albin knappar in på brorsan! Det syns tydligt att dom är mycket mer jämnstora nu mot för i början även fast Oliver fortfarande är större.

Hon sa till oss att vi skulle ha gossarna på magen på golvet en stund varje dag så att dom får träna nacken. Jag trodde dock att dom var för små för det än, men så var det inte. Så när dom var piggelin under eftermiddagen igår så fick dom ligga en stund på en filt och träna :) Det uppskattades i en liten stund innan dom sa ifrån och började gnälla (läs pipa).



Idag fick mormor vara barnvakt i ett par timmar när vi åkte och städade ur våran gamla lägenhet. Hon såg rätt nöjd ut när hon hade satt sig till rätta ;)

Hjälp mig! Har beslutsångest!

Vet inte om jag ska klippa mig igen eller om jag ska låta håret vara. Under graviditeten blev det liksom aldrig av att jag klippte mig. Jag lite sket i det helt enkelt. Så jag lät bara håret va och det har växt till nått halvlångt-aktigt.
Jag är själv sugen på att klippa mig igen, men Dan tycker att jag ska spara. Men jag har ju så tunt hår så jag vette fan om jag ska ha långt hår.

Så nu vill jag ha råd tack :)

Ska jag klippa mig till den frisyren jag hade innan?

Nu ser jag ut såhär i hövve:



Och såhär såg jag ut innan med kortare hår:

Idag fyller pojkarna 1 månad! Idag är även dagen då jag hade beräknat förlossningsdatum. Tänk om man hade gått ända till nu?! Fy fan rent ut sagt, jag som var så sprängfylld redan för en månad sen!

Grattis mina fina fina pojkar!

Dagen till ära fick dom sina fina frack-dräkter på sig som dom fått av moster Sofia!



Hahaha! Man kan bara skratta så sötfult! :D

Albin är en riktig gris när han äter :)


Är det ett leende man skymtar eller är det önsketänkande av mamma? :)
'

Oliver lurar hos mamma


Näää jag tror jag skiter i det här och sover lite till

Igår kväll hade vi våra första "umgänges-kväll" på mycket länge, det var hur kul som helst! Vi bjöd hit Anna och Christopher på lite mat.
Eftersom det var hundra år sen jag fick göra mig i ordning och klä upp mig utan att vara gravid så tyckte jag detta skulle bli otroligt roligt. Utav 23 kg viktuppgång så har jag ju nu endast 5 kg kvar och med hela garderoben uppackad så var det ju bara att vraka och välja mellan alla kläder som jag inte kunnat haft på så länge! Eller inte.. När jag provat X antal klänningar, jeans och skjortor och INGET gick igen så var jag ganska bitter. Jag insåg att 5 kg ju faktist är 5 kg och dom måste bort för att garderoben ska passa igen!
Så tack syrran för den stora (och mycket snygga) tröjan jag fick av dig i julklapp! Den fick bli min räddning för kvällen! :P


Tina lagade iaf lövbiff och ungsstekt potatis med vitlök och min egengjorda bearnaissås som är min specialitet :P Den blev god igår med, men aningens lös så jag var inte 100% nöjd. Men gött vare som sagt!
Ett par öl slank ner också och det var inte dumt det heller!

Sen spelade vi "Galenpanna" och tryckte chips tills vi nästan trillade av stolen utav trötthet. Riktigt mysig kväll, tack för den Anna och Christopher! :)






Vi var alla otroligt söta när vi spelade Galenpanna :P

Idag är våra älsklingar 4 veckor. Våra små goa troll. Dom växer och frodas! Dom som ser dom först nu tycker ju att dom är såååå små, men en annan har ju vant sig och tycker helt klart att dom är normalstora bebisar, hehe. Men dom börjar ju närma sig normalstora nyfödda- snart har Albin ocksa passerat 3 kg-strecket :)

Här ligger dom på en kudde, då ser man att dom var ganska så små :) Detta är på sjukhuset:


Albin med den fåniga "nyfödd-sjukhus-mössan" och Oliver med en ännu fånigare sjal på huvudet ;) Hur söta får man vara?


Puss på dig storebror!


4 veckor idag

Tjohoo nu funkar vårat internet! Va några sladdar som skulle ha funnits i lägenheten vid inflytt som vi inte hade fått, men nu är dom på plats!
Så nu ska vi se om mamma Tina hinner blogga något på dagarna, man kan ju alltid hoppas ;)

Efter två dygn på IVA ansåg dom att jag var tillräckligt stabil för att inte ligga där längre. Jag fick då flytta upp till förlossningen. Samtidigt hade vi nu fått ett familjrum på avd 10, men jag var tvungen att bli färdigbehandlad innan jag kunde flytta dit. Men dom gjorde en "specialare" åt mig, som jag är evigt tacksam för, så att jag slapp ligga på avd 11. Inget emot 11an så, men det var ett sjukt stressmoment som jag skrev tidigare, att åka fram och tillbaka mellan avdelningarna. Inte direkt det ultimata med tanke på mitt blodtryck. Så nu fixade dom så jag stog skriven på 11an, men jag fick vara inne på familjerummet på 10an, och dom kom från förlossningen och tog trycket på mig. Hänger ni med? :)

Det var otroligt skönt att få va tillsammans alla fyra och, mer eller mindre försöka klara det mesta själva. Det blev lite mer som en vardag än vad det hade varit innan. Samtidigt som jag kunde ta hand om och vara med mina barn och med Dan så kunde jag ligga och vila så mycket jag behövde och ville. Det var fina sjukhusdagar. Vi hade familjerummet i en vecka när vi fick höra att det började bli dags för oss att åka hem snart. Det kom lite som en chock eftersom dom i början sa att man åkte sällan hem innan barnen passerat vad som skulle ha varit graviditetsvecka 38, så vi hade ju räknat med minst en vecka till på sjukhuset. Men pojkarna klarade sig så bra själva nu, utan övervakning, extra luft och värmemadrass som dom hade från början. Men sonden hade dom kvar, men det kunde man gå hem med och sköta själva så kunde hemsjukvården komma för att kolla vikten och eventuellt sätta ny sond om det skulle behövas. Men dom hade även börjat äta såpass bra själva ur flaska så sonden blev inte långvarig heller.

På fredag för en vecka sedan idag fick vi lämna sjukhuset. Då hade Albin kvar sonden, men inte Oliver. Då åkte vi hem med hemsjukvård.
Det var en konstig känsla att lämna sjukhuset. Det var skönt, läskigt och overkligt på samma gång. Att sätta sig i bilen och åka hemmåt, genom stan, se folk, bilar och vägar. Inse att livet utanför att rullat på som vanligt, men för mig som varit på sjukhus i tre veckor kändes det som tiden stått stilla och världen utanför inte längre har funnits. Tre veckor låter inte så hemskt mycket, men det kändes som en evighet. Tänkt dom som ligger inne i månader!

Så nu var äntligen vår sjukhustid över. Jag vill passa på att hylla personalen på sjukhuset som lite avslutande på denna långa berättelse :)
HEELT fantastiska änglar! Proffesionella och så otroligt vårdande, jag är så imponerad av framförallt personalen på förlossningen, IVA och på avd 10, hjältar allihopa! Avd 11 gjorde så gott dom kunde och avd 14.... not so mutch :P
Riktigt imponerande att se hur personalen på IVA jobbar, så sjukt kompetenta! Jag ska satsa på en "dagens ros" i tidninga ;)

Dom tog trycket på mig och det hade stigit ännu mer. Jag kom inte ihåg hur högt det var, men det högsta jag såg på skärmen var 200/120. Efter det vågade jag inte titta mer, jag ville inte veta. Läkaren kom med en väldans fart och det sprutades blodtryckssänkande intravenöst. Jag flyttades snabbt bort till förlossningen och det var en väldans massa personal inblandade. Jag låg mest och blundade och försökte ta långa, djupa, lugna andetag. Jag var övertygad om att det var min sista stund. Jag tittade på stackars Dan som såg alldeles förstörd ut, samtidigt som jag tänkte på Albin och Oliver, att jag inte skulle få se dom igen. Usch, jag ryser när jag tänker tillbaka på det, känslan går inte att beskriva..

Vi var inte på förlossningen många minuter. Jag minns att läkaren testade mina reflexer och sa att jag var hyperreflexiv (tror jag ordet var) och att jag var genast tvungen att flyttas till IVA för att få magnesiumdropp. Hon bedömde alltså att det fanns risk för att jag skulle börja krampa, vilket är ett livshotande tillstånd vid havandeskapsförgiftning. Det var så sjukt alltihop, det kändes som en scen ur Cityakuten eller något. Fast utan hysterin. Personalen agerade väldigt lugnt, tyst och smidigt. Jag fick veta i efterhand att minsta oljud kunde framkalla kramperna så jag antar att det var därför allt gick så stilla till.

När vi kom till IVA stog läkaren och mötte oss i dörren och en massa IVA-personal stog redo att ta hand om mig. Återigen, helt sjukt och overkligt. Alla började jobba med olika delar av mig. Det sattes en nål i varje arm, dom hänge på olika dropp med mediciner, blodtryckssänkande, magnesium och en påse blod. Jag fick syrgasmask på mig, dom satte hjärtövervakning och syresmätning på mig och läkaren satte en nål rätt in i pulsådern på mig. Genom den kunde dom se blodtrycket konstant på mig istället för att ta med manschett. Dom kunde även ta alla blodprover dom behövde genom den, utan att hålla på att sticka mig flera gånger. Så overkligt, så overkligt. Jag brydde mig inte vad dom gjorde och inget gjorde ont, jag var bara fokuserad på att andas djupt och lugnt.. In genom näsan, ut genom munnen.
Dom sprutade magnesium också, i en nål. Som skulle verka snabbt. Det var otroligt obehagligt. Efter varje sprut brände det som eld invärtes i kroppen på mig. Det brann verkligen.

Det kändes lite bättre när jag var "uppkopplad" och "på plats". Trycket hade dom fått ner lite grann och nu hade dom fullständig koll på mig.
Då kände jag hur otroligt kissnödig jag var. Jag fick ju såklart inte gå upp och kissa så dom kom med ett bäcken till mig som jag skulle ligga i sängen och kissa på. Jag försökte, men det gick verkligen inte. Det var också en skitjobbig känsla. Att vara så kissnödig utan att kunna kissa!

Dom tog ett ultraljud på min blåsa för att se hur mycket kiss jag hade i den. EN LITER! Hujja, dom blev alldeles paff och jag med!
Så det var bara att sätta kateter (återigen, hade ju en under förlossningen också). Denna gången brydde jag mig inte ett skit och det kändes inte. Jag var alldeles för kissnödig för att bry mig, jag ville bara bli av med skiten! Känslan när katetern va på plats var underbar. Som att typ göra hål på en ballong. Tömd. Det var avslappnande vill jag lova!
Att vara SÅ kissnödig men verkligen inte KUNNA kissa, gud så frustrerande och dessutom smärtsamt.

Nu låg jag där, med tusen slangar och sladdar och människor som tittade på mig hela tiden genom en glasruta och förde journal på mina värden.
Man såg när dagpersonalen rapporterade till kvällspersonalen, samtidigt som dom alla tittade på mig. Vad säger dom? Är det stabilt? Säger dom sanningen till mig?

Vad utlämnad man var..

Under eftermiddagen kom en överläkare och pratade med mig om att dom ville göra en datortomografi på mitt huvud. Han sa att en anledning till att trycket var så högt kunde vara för att jag hade en propp i något kärl i huvudet. Panik återigen! Händer verkligen det här? var en tanke som återupprepades många gånger i mitt huvud den dagen..

Datortomografin var något bland det mest ångestfyllda jag gjort. Att ligga dryp stilla, med huvudet fastspänd och åka in i den där jävla tunneln... När man dessutom redan var så dålig. Och veta varför man var på denna undersökning, rädslan för vad det skulle visa.... Fy fan!
Och konstrasten dom sprutade in.. Jag pratade om den brinnande känslan man fick i kroppen när dom sprutade in magnesium. Det här brann ännu värre!
Jag kan nog påstå att detta var den västa dagen i mitt liv.

Resultatet kom ungefär en timme senare att allt hade sett bra ut och jag hade ingen propp i mitt huvud. Att få ett sånt svar efter all denna oro va återigen som att göra hål på en ballong, rent psykiskt. Jag bröt ihop totalt av ren lättnad.
Nu var "enda problemet" att få ner mitt blodtryck och få det att stanna där.

Jag låg på IVA i två dygn innan jag fick flytta bort till förlossningen igen. På dessa två dygn hade dom med hjälp av Furix drivit ur 8 liter vätska på mig. Det kom ytterligare 3 liter dygnet efter det.
För att skoja om eländet så var det ju ett effektivt bantingssätt iaf. På en vecka hade jag tappat 16 kg. Men det är inte direkt någon metod jag skulle rekomendera..

Fyra timmar efter förlossningen körde dom in mig i min säng in till avd 10 (BIVA) för att få träffa mina nyfödda pojkar. Det var en omtumlande och overklig situation och första mötet fick jag nästan lite panik. Jag var så glad samtidigt som jag var så rädd och funderade på hur jag skulle klara av att ta hand om dessa små liven. Ganska vanlig reaktion vad jag förstått såhär i efterhand. Det blir väl också lite extra knepigt när man inte får träffa och hålla sina barn direkt när dom kommer ut vad dom sa.

Efter att jag fått träffa våra fina pojkar körde dom vidare mig till avd 11 där vi skulle få vara tills jag var återställd från min havandeskapsförgiftning.
Så började några jobbiga dagar, som jag såhär i efterhand knappt kommer ihåg så mycket utav. Jag förstog inte då vad dålig jag var, utan trodde bara att man var så trött efter en förlossning, att det var normalt.

Det var iaf stressiga dagar där personalen på avd 11 hela tiden sa åt mig att vila, vila, vila för mitt blodtryck och personalen på avd 10 "jagade" mig att jag skulle vara så mycket jag bara kunde inne hos mina barn för att "knyta an". Det var ju vad jag själv ville åxå, vara inne hos mina barn såklart, samtidigt som jag bara ville sova för jag var så totalt slut. Jag slets mellan avdelningarna och det var kaos och katastrof i mitt huvud.
Blodvärdet gick ner mer och mer för varje dag och blodtrycket fortsatte att ligga runt 180/110.

På tisdagen, fyra dagar efter förlossning, sa jag ifrån att jag inte orkade med detta. Jag blev bara sämre och sämre och jag bröt ihop inför barnmorskan. Hon tog tack och lov tag i det på en gång, pratade med läkaren som kom in till mig och jag fick berätta vilken press jag kände över att fara fram och tillbaka på detta vis. Blodtrycket skulle aldrig gå ner sålänge jag kände mig så stressad och det förstog hon. Och min bedövande trötthet trodde vi mest berodde på mitt sjunkande blodvärde, så äntligen skulle dom ge mig en påse blod som jag hade velat i flera dagar.
Hon tyckte också att jag skulle få vara inne på avd 10 i ett familjerum och så skulle dom komma dit och ta blodtrycket på mig. Det skulle ta bort en massa stress. Det kändes som fantastiska nyheter. Äntligen någon som lyssnade på oss och nu skulle det bli bra.

Någon timme senare kommer barnmorskan in med en påse blod som jag skulle få. Hon skulle precis koppla in blodpåsen i nålen när jag plötsligt känner mig alldeles varm och yr i huvudet. En otroligt obehaglig känsla och jag känner hur jag är påväg att tappa medvetandet. Det var då det riktigt jobbiga drog igång.

Vid sju-tiden, precis innan uppesittarkvällen skulle dra igång så kände jag mig väldigt skakig i kroppen. Som när man fryser fast jag frös inte. Kändes mycket märkligt och jag berättade detta för min barnmorska som då tog trycket på mig. Då var det väldigt högt igen och hon körde in mig på en förlossningssal istället för eftervårdssal för att dom skulle ha bättre koll på mig. Där kopplade hon på en CTG-kurva för att kolla att barnen mådde bra. Så fick jag extra mediciner för att få ner blodtrycket.
Kurvan visade täta samandragningar av livmodern också men dom kände jag aldrig av. Inte under hela förlossningen kände jag av några samandragningar, så detta tjat om samandragningar som vårdpersonal frågat mig om i ett halvår vet jag fortfarande inte hur dom känns :P

Eftersom dom inte fick någon vidare bukt på mitt blodtryck så började det lite luddigt att pratas om kejsarsnitt. Jag var tvungen att snart förlösas innan det skulle bli risk för min eller barnens hälsa. Dom satte kateter på mig och jag fick inte äta eller dricka något helt plötsligt, men det var ändå inget bestämt än. Denna ständiga ovisshet.

Denna mensvärks-liknande värk som jag hade haft började under kvällen att bli lite starkare och dom kom stötvis. Gjorde mest ont i ryggen och Dan höll min älskade vetekudde mot ryggen (tack, för tipset Wicci, guld värt!) som lindrade superbra tycker jag. Jag fattade inte att detta var värkarna som hade satt igång, eftersom det gjorde ju inte olidigt ont, men barnmorskan sa att det nog var det. Grejen var att dom kom otroligt tätt från början så jag hann knappt att vila mellan dom (ca en minut mellan varje) så jag frågade barnmorskan om det var normalt att det skulle vara så tätt mellan värkarna direkt.
Nej det var ju inte riktigt så tätt dom brukade komma direkt sa hon. Hon undersökte mig och sa glatt: "Oj! Du är redan öppen 4 cm, det verkar som du ska föda barn nu! Då blir det inget snitt. Vill du prova lite lustgas?"

Åhfan, kände jag. Ja det kan jag väl göra, det kanske behövs snart, det gör rätt ont.
Och den där lustgasen var ju guld värd! Man blev skönt groggy och den tog bort mycket av smärtan, en riktig tiopoängare!

Hade en sjukt snabb förlossning. Värkarna tog fart vid 21.30 och runt 24.00 tror jag klockan va när jag kände mig så otroligt skitnödig, ursäkta uttrycket. Jag och Dan var själva i rummet just då så vi ringde på klockan och en undersköterska kom in.

"Jag tror jag måste bajsa, det känns som jag ska skita på mig och det går inte att hålla emot!" säger jag till henne. (Som förstföderska vet man ju inte att när barnet trycker neråt och vill ut känns det PRECIS på samma sätt :P)

"Okej.... säger hon lite suspekt. Då ska jag hämta Sanna" (Barnmorskan).
Hon förstog ju naturligtvis att det var dags för mig att föda barn, men det fattade inte jag, jag trodde bara jag var bajsnödig. Hon var dock mycket förvånad att det var dags så snart, mina värkade hade ju nästan nyss börjat.

Efter detta blev det ett väldans pådrag, det är ju mycket personal inblandad i en tvillingfödsel. Jag trodde att dom var typ 7-8 personal, men Dan säger att det var 10-12 st där inne Jag har ingen aning, jag kommer ihåg tre barnmorskor, två undersköterskor, förlossningsläkaren och barnläkaren. Men det var iallafall folk överallt.

01.02 kom lille Albin-bus ut. Det var inte superjobbigt att föda ut den lille knodden. 01.26 kom nästa parvel. Det var dessto jobbigare. Folk säger att den första "banar väg". Jag vill påstå att det är nonsens. När Albin var ute fick en barnmorska göra hål på hinnan så Olivers vatten kunde komma ut. När det var gjort fick en annan barnmorska lägga sig på min mage och pressa ner Oliver så han skulle hamna rätt. Inte skönt. Sen skulle man krysta ut en ännu större bebis ur ett redan ömt och förstört underliv. Nej bana väg är ju ren bullshit, iallafall i mitt fall. Sen skulle två moderkakor ut, varav den första en mycket oerfaren dår-läkare drooog ut, utan förvarning så jag hann inte ta lust gas eller ens va beredd på att det skulle göra ont. Även i mitt lustgas-rus förstog jag att barnmorskorna tyckte att han hade gjort helt fel och det blev lite dålig stämning inne i rummet gentemot läkaren. Dom tillochmed skickade ut honom därifrån fick jag höra efteråt (jag framförde mitt klagomål om denne läkare ett par dagar efter förlossningen och dom skulle se till så hans "misstag" dokumenterades. För han hade gjort helt fel enligt barnmorskan). 
Jag höll på att få en blödning också, men jag tror inte att det hade med hans dragande att göra, eller jag fick inte något direkt svar på det om jag ska vara ärlig.

Jag fick aldrig hålla i Albin utan bara titta lite snabbt på honom innan barnläkaren gick iväg med honom för att undersöka han. Dan fick följa med. När Oliver kom fick han iaf ligga på min mage i ca 10 sekunder, sen tog dom honom också för undersökning.

När allt var klart med förlossningen fick Dan va hos barnen inne på BIVA, men jag var tvungen att ligga kvar på förlossningen för observation i några timmar. Jag låg och halvsov hela den tiden.

Förlossningen var inte så jobbig tyckte jag, jag trodde det skulle vara mycket värre. Jag vet att jag tänkte tillochmed när jag låg där att "blir det inte värre än såhär så är det ju iallafall genomförbart".
Och när det var färdigt så tänkte jag: "Gud va skönt, nu är det värsta över".
Tänk vad fel jag hade.

Dom fick bättre bukt på mitt blodtryck på förlossningen och där hade dom bättre koll på att övervaka mig. På onsdagen när jag kom ner dit hände det egentligen inte så mycket mer än att jag skulle ligga där och vila. Dan kom till mig då och stannade, tack och lov. Han hade inte kunnat varit hos mig innan det eftersom han hade legat i magsjuka under helgen. Då var det inte värt att åka till sjukhuset för tidigt så han smittade ner patienter och personal där.

Der var mycket ovisshet den dagen. Vad händer nu? Ska jag ligga såhär och vila och personalen ska kämpa med mitt blodtryck i veckor? Kommer dom sätta igång mig? Blir jag snittad? Isåfall när? Jobbig ovisshet. Och ingen kunde svara på något.

Dagen efter på torsdagen kom min älskade läkare Jens som jag hade haft hela veckan och som var den enda som hade vågat tagit några beslut över huvud taget. När han var där hände det något, det visste jag. Så det var skönt att han jobbade. Mycket riktigt, han kom till mig på förmiddagen och sa att dom ville prova att sätta igång mig, eftersom det fanns risker både för mig och pojkarna med mitt okontrollerbara blodtryck.

Så under förmiddagen på torsdagen la han in en sorts gel vid livmoderstappen som skulle stimulera igång förlossningen. Jag var redan öppen 2 cm, så då var detta ett bra alternativ sa han. Men det fanns inga garantier. Det kunde sätta igång, men det var en behandlig som man skulle kanske behöva upprepa i flera dagar.
Så vi lulla runt på förlossningen hela den dagen, kände ingenting, förutom lite mensvärk hela dagen och att det tyngde lite mer neråt.

Dan åkte iväg på eftermiddagen och köpte godsaker och bingolotter till uppesittarkvällen, så vi hade något att fördriva tiden med, men vi hann aldrig börja spela någon bingolotto.

Drar lite bit för bit.
Den 20:de december for jag iaf iväg till sjukan för, som vanligt akupunktur, och sedan hade jag tid för ultraljud. Allt såg fint ut på ultraljudet, bra mängd fostervatten och fint flöde i navelsträngarna. Sen var det blodtryckskontroll och urinprov och trycket hade ju stigit en hel del på bara några dagar. Det var alldeles för högt, nu minns jag inte hur högt, men runt 170/105. Det i kombination med att jag läckte ännu mer protein så fanns det ingen tvekan på att jag skulle bli inlagd sa läkaren.
Så det var bara att traska upp till avd 14 och lägga sig på en säng och där skulle man ligga. Typ.
Blodtryckskontroller 3 ggr per dag, vila, vila, vila, bara ligga där och bli observerad.
Kände mig lite som en pryl där ärligt talat, man bara låg och stirrade. Inte kul.

Tre dagar låg jag på avd 14. Den tredje dagen (22 dec) kände jag att jag hade så ont i mellangärdet. Trodde det var magkatarr, så tog Gaviscon, men det släppte inte. Nämde det lite snabbt för barnmorskan när hon kom in med en fin blombukett från mina kära arbetskamrater (Tack snälla!) och hon såg lite bekymrad ut, pep iväg och hämtade en blodtrycksmanschett. 180/115 låg trycket på, ajaj, vilket pådrag det blev! Nålsättning, intravenös blodtryckssänkande, blodprover, läkarkontakt som kom på stört och ett snabbt beslut att jag genast skulle flyttas till Förlossningen för jag skulle va bättre övervakad där. Känslan i mellangärdet kunde tydligen vara ett tecken på att havandeskapsförgiftningen hade förvärrats, på vilket vis är jag inte påläst på, vill ärligt talat inte läsa om det heller (vill inte veta). Det får ni göra själva om ni är nyfikna :)
Jag var livrädd och grät hysteriskt!
Så slutade mina dagar på avd 14 och nästa tid blev på förlossningen.
Det var dagens lilla bit på historien :)

Detta kort är taget på avd 14, fyra dagar innan förlossning. Inte konstigt att trycket var högt!! :P

Ohoj! Vad kul att se att inte många har gett upp trots min långa paus! :)
De flesta vet väl att våra fina gossar äntligen har kommit och på julafton å allt. Världens finaste julklapp, lilla Oliver och Albin!
Oj vad mycket som har hänt och vad mycket jag har att skriva om! För sån är jag, jag babblar ju ut om det mesta som händer, då mår jag som bäst, när jag har ventilerat!

Är fortfarande kvar på sjukhuset på BIVA, eftersom pojkarna är prematura och inte riktigt klarar sig själva än.

Ska försöka uppdatera lite pö om pö, så håll ut mina vänner!