Den matglade tvillingmamman

Dom fick bättre bukt på mitt blodtryck på förlossningen och där hade dom bättre koll på att övervaka mig. På onsdagen när jag kom ner dit hände det egentligen inte så mycket mer än att jag skulle ligga där och vila. Dan kom till mig då och stannade, tack och lov. Han hade inte kunnat varit hos mig innan det eftersom han hade legat i magsjuka under helgen. Då var det inte värt att åka till sjukhuset för tidigt så han smittade ner patienter och personal där.

Der var mycket ovisshet den dagen. Vad händer nu? Ska jag ligga såhär och vila och personalen ska kämpa med mitt blodtryck i veckor? Kommer dom sätta igång mig? Blir jag snittad? Isåfall när? Jobbig ovisshet. Och ingen kunde svara på något.

Dagen efter på torsdagen kom min älskade läkare Jens som jag hade haft hela veckan och som var den enda som hade vågat tagit några beslut över huvud taget. När han var där hände det något, det visste jag. Så det var skönt att han jobbade. Mycket riktigt, han kom till mig på förmiddagen och sa att dom ville prova att sätta igång mig, eftersom det fanns risker både för mig och pojkarna med mitt okontrollerbara blodtryck.

Så under förmiddagen på torsdagen la han in en sorts gel vid livmoderstappen som skulle stimulera igång förlossningen. Jag var redan öppen 2 cm, så då var detta ett bra alternativ sa han. Men det fanns inga garantier. Det kunde sätta igång, men det var en behandlig som man skulle kanske behöva upprepa i flera dagar.
Så vi lulla runt på förlossningen hela den dagen, kände ingenting, förutom lite mensvärk hela dagen och att det tyngde lite mer neråt.

Dan åkte iväg på eftermiddagen och köpte godsaker och bingolotter till uppesittarkvällen, så vi hade något att fördriva tiden med, men vi hann aldrig börja spela någon bingolotto.