Inskolningen
Nu har vi varit på inskolning i tre dagar. Det går jättebra. Pojkarna har tillochmed somnat på madrass på golvet med dom andra barnen på vilostunden. Det trodde jag inte faktist, men det funkade redan dag 2. Dom blir ju så duktiga på dagis också så det är helt otroligt. Dom äter själva (med lite stöttning då), Albin dricker tillochmed ur vanligt glas utan att knappt spilla, jätteduktig. Går dock icke för Oliver, han kastar och kletar med vätska ;)
Dom går till handfatet där man tvättar händerna innan maten och stoppar duktigt under händerna. Helt otroligt, det är så man knappt känner igen sina egna barn ;) Så stora dom blivit och så mycket dom förstår, man blir ju så stolt så det värker i hjärtat! När man är hemma igen är det ju tjo och tjimm och trots som innan såklart, men det är väl så det ska va ;)
Vi lämnade en stund idag, efter vilan drog vi oss undan och dom vaknade upp med fröknarna. Det hade gått finfint. Imorrn ska vi lämna dom för första gången, säga hejdå och gå därifrån. Lite nervöst är det allt, men jag tror det kommer gå bra. Man är ju dock lite nojig över vad som händer på dagis när man inte är där.. Det är flera pojkar i gruppen som är väldigt buffliga och hårdhänta och våra pojkar är så mycket mindre än alla andra i gruppen än så länge. Igår var det en kille som hårt buttade omkull både Albin och Oliver. Pang sa det, bakhuvudena rätt i det hårda golvet och båda grät hjärtskärande mycket :S Han skulle väl sätta "dom nya" på plats antar jag. Och sånt kan ju inte lärarna ALLTID parera, man blir lite rädd att dom ska slå sig riktigt ordentligt. Men det kanske bara är en första oro för att det är så nytt?
Det är kul att det går bra iaf, och jag hoppas det fortsätter att gå bra och att dom andra barnen är snälla mot gossarna, och SÅKLART att gossarna ska va snälla mot dom andra barnen också! ;)
Dom går till handfatet där man tvättar händerna innan maten och stoppar duktigt under händerna. Helt otroligt, det är så man knappt känner igen sina egna barn ;) Så stora dom blivit och så mycket dom förstår, man blir ju så stolt så det värker i hjärtat! När man är hemma igen är det ju tjo och tjimm och trots som innan såklart, men det är väl så det ska va ;)
Vi lämnade en stund idag, efter vilan drog vi oss undan och dom vaknade upp med fröknarna. Det hade gått finfint. Imorrn ska vi lämna dom för första gången, säga hejdå och gå därifrån. Lite nervöst är det allt, men jag tror det kommer gå bra. Man är ju dock lite nojig över vad som händer på dagis när man inte är där.. Det är flera pojkar i gruppen som är väldigt buffliga och hårdhänta och våra pojkar är så mycket mindre än alla andra i gruppen än så länge. Igår var det en kille som hårt buttade omkull både Albin och Oliver. Pang sa det, bakhuvudena rätt i det hårda golvet och båda grät hjärtskärande mycket :S Han skulle väl sätta "dom nya" på plats antar jag. Och sånt kan ju inte lärarna ALLTID parera, man blir lite rädd att dom ska slå sig riktigt ordentligt. Men det kanske bara är en första oro för att det är så nytt?
Det är kul att det går bra iaf, och jag hoppas det fortsätter att gå bra och att dom andra barnen är snälla mot gossarna, och SÅKLART att gossarna ska va snälla mot dom andra barnen också! ;)
Kommentarer
Trackback
